Drabbat mig igen!

Så är den tillbaka igen! Den har varit nästan som bortblåst. Nu drabbar den mig med full kraft och jag kan knappt värja mig. Det är en åkomma som är välkommen tillbaka hur konstigt det än låter. Denna åkomma har klåda som symptom och en obetingad lust att se orden i skriven text. Alla de där vackra, funktionella, provocerande, finurliga och helt enkelt vanliga orden som bara väntar på att få användas och nyttjas pockar på min uppmärksamhet. Att låta tangenterna studsa under mina fingrar för att forma ord och meningar som kanske så småningom ska läsas av någon är ett gift, ett måste, ett tvång, en drog som jag är beroende av. Visst låter det dramatiskt men egentligen är det bara en enkel åkomma som drabbat mig igen. Skrivklådan!