I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.
Idag har det varit stora pysseldagen. Dan före dan, uppesittarafton och Luciafirande i all ära men jag tror nästan att detta slår dessa. Gnistrande snö i vintersolens sken, värmande brasa och tända ljus serverat med rykande glögg. I källaren pågår det febril aktivitet. Det är papper, lim, band, snören och allt glittrigt och icke-glittrigt man kan tänka sig. Det ena julkortet efter det andra skapas och tilldelas till rätt mottagare. Det är viktigt vem eller vilka som ska få vilket. Vilken färg, vilket papper passar? Fikapaus med chokladtårta och mys. Vi samlas och även om vi inte gör samma saker så är vi tillsammans. Det är så gott och detta blir en dag att minnas.
Nu är min kopparlåda proppad med mossa, ljus och pyntad med allsköns små ting. Det är tomtar, svampar och små äpplen. Där finns också några lingon och en liten nalle med tomteluva. De har allihop sett sina bästa dagar men de hör liksom adventsljusstaken till. Ljusen är vita, äkta kronljus precis som det ska. Visst är det fint allt detta som de visar i tidningar och på tv. Moderna, designade kreationer med matchande färger och exotiska inslag. Detta är dock inget för mig, inte heller för min familj. Vi är konservativa och traditionella så ljusstaken ska se ut som den alltid har gjort och ska det sorteras ut någon liten pryl så krävs det att alla har fått säga sitt. I år har jag dock, i lönndom, låtit ett par svampar få gå hädan. Saknaden av dessa upptäcktes men accepterades med argumentet att det var tur att det inte var någon tomte i alla fall. Ändå kan man tycka att de om något har sett sina bättre dagar. Nu blir tomtarna kvar i år och får vara med oss och lysa upp i adventstider.
Det regnar ute. Jag tänkte om det var någon som hade missat det, så kunde jag förtälja att så är fallet. Regnet smattrar, regnet skvalar, regnet öser ner och gör det redan våta, blöta ännu mer vått och blött. Det dränker allt utom sorgerna för de frodas av allt detta regnande. Visst, det är väl lite att överdriva men det är just vad regnet också gör - överdriver. Enstaka skurar brukar meteorologerna uttrycka sig, enstaka klara dagar skulle jag vilja säga. Jag är så oerhört trött på regn, rusk och mulna, gråtrista dagar. I förtvivlan tänder vi värmeljus och myspyser inomhus och låtsas att vi trivs. Men vänta nu, det är ju precis det vi gör. Vi njuter av att vi kan kura skymning tillsammans och låta skenet från våra ljuslyktor värma oss och lysa upp den allra regnigaste, mörkaste och mulnaste måndag.
Fredagskväll och långfilm! Tittar med ett halvt öga på något som verkar skrämmande. Filmen går under kategorin "thriller" och redan där borde varningsklockorna klingat högt. Normalt tittar jag inte på den typen av film. Det är för nervkittlande och spännande för mig. Denna film är mer av "pang-skjut-blod-död" och det går inte att värja sig med att säga att det bara är film. Handlingen utspelar sig i Afrika, det är gerillakrig och förfärliga scener utspelar sig. Kvinnor våldtas, män avrättas och barn kidnappas för att bli de som avrättar. Barn med vackra, bruna men ack så skrämda ögon. Där går min gräns. När barn är inblandade orkar jag inte se mer. Det är film men nånstans där ute i vår värld är detta vad som sker till och med i just detta ögonblick. Förmodligen är det än värre, verkligheten alltså. Jag intar soffan, drar filten över mig och är otroligt tacksam för det liv jag har och lever.
Vackra ord! Vi vuxna vill väldigt gärna att våra barn och ungdomar ska känna tillit och förtroende för oss. Vi kräver respekt! Frågan är om vi kan begära respekt om vi inte först bygger upp en tillits- och förtroendefull relation. Det är lätt att anklaga våra barn och ungdomar för bristande respekt och dålig attityd men vi måste nog börja ställa oss frågan vilka deras förebilder är. Har idag varit på utvecklingssamtal för yngsta dottern och återigen fått uppleva hur en del vuxna (läs lärare) totalt brister i respekt för sina elever. Fundera på vad som skulle hända om en elev kommer in i klassrummet och frågar läraren; "Ursäkta mig men vad är det du heter? och vad håller du på med för tillfället?" Jag är ganska övertygad om att eleven skulle bli idiotförklarad och kanske till och med utvisad ur klassrummet. Men att en lärare gör exakt samma sak, på ett utvecklingssamtal, inför en förälder verkar vara okej. Ja, inte för mig! Det är otroligt upprörande och brist på respekt att komma till ett utvecklingssamtal för att bedöma elevens prestationer och nuläge utan att ens ha koll på vem eleven är eller ens namnet. Dessutom hade läraren ifråga ingen aing om vad min dotter sysslar med på lektionerna. Ett nästan tomt papper togs fram när vi väl presenterat oss och där stod inget omdöme som var kopplat till några betygskriterier, inte. Hur kan vi tro att våra ungdomar ska lyssna och respektera om inte vuxna ens kommer ihåg eller ens bemödar sig att lägga deras namn på minnet. Tyvärr är detta inte det enda exemplet jag har erfarenhet av. Som tur är de lärare som bryr och engagerar sig övervägande i antal men de måste ju kämpa extra hårt för att få och behålla undomarnas förtroende och tillit. Det är lätt att svänga sig med fina ord och det är lätt att lägga skulden på ungdomarna men det är svårare att förtjäna deras respekt.
Därute är det mörkt nu. Mörkt och murrigt, kalt och kallt. Härinne brinner tända ljus och en sprakande kamin. Jag tycker om inne! Att kura samman med pläd, en god bok och något att tugga på. Nu saknar jag dock ute! Klara dagar med hög luft, blå himmel och en strålande sol. Det fattas mig, detta ljus, denna luft och syret. Det är inte riktigt min grej att åka till varmare nejder men nu längtar jag efter ljuset och aningen värme. Vi är redan i mitten av november så tiden står inte still och snart väntar de strålande julljusen och vem vet, kanske den gnistrande snön. Det är med julens antågande i tanken som jag inser att vips, så är snart mörkrets tid förbi och allt vänder mot ljusare tider. Pulsen ökar en aning för jag inser att nu väntar en hektisk tid framöver och inte kommer jag att hinna med att grubbla över mörkret.
I dag för femton år fick jag "Livets gåva"! Utöver de finaste gåvorna jag förunnats förut fick jag uppleva det största av allt, ytterligare en gång. I min famn fick jag den "Kickunge" som vi väntat på så länge. Tänk att Du äntligen kom... Med de vackraste, bruna ögon och det svartaste hår med små, små, rosa naglar som snäckorna på Långasand, fanns Du där som om Du alltid funnits. Åren har tickat på men vi har sugit på varje, som på en hård karamell. Våra gemensamma minnen är så många och våra stunder av mys så innerliga att det finns inget i världen som kan vara mer betydelsefullt. Du min finaste, min bästaste och ja, det finns inga ord utan bara en väldig massa känslor. Jag är så stolt över Dig och över den Du vågar vara, att du har växt Dig så stark trots det som hänt och att Du har nya, fina vänner som accepterar Dig för den Du är. Ibland säger Du till mig: "Mamma du är bäst!" De orden värmer mig och mitt hjärta nästan sprängs av lycka men det är Du som gör mig till den jag är. Tillsammans blir vi bäst!
Har den äran på Din femtonårsdag, mitt allra käraste hjärta. Jag älskar Dig! <3 p="p">
Efter en sommar utan solens läkande strålar får vi, med lupp och lykta, söka efter ljuset. De finns dock där, överallt, runtomkring oss i vardag och fest. Glittrande, gnistrande, värmande och upplysande. Det är allt från kristallkronor till guldkorn och små värmeljus till sprakande kaminer. Lyfter vi blicken så finns där, mellan molnen, möjlighet att se reflexerna som solen skickar oss. Kanhända får vi stå för strålandet själva och avfyra ett varmt och smittande leende till de vi möter. Kanske studsar det vidare och vi alla spricker upp i ett leende, liksom molnen gör, till fördel för solens strålar.
Det är inte lätt när det är svårt och det är inte alltid så svårt som man tror utan egentligen ganska lätt. När det är svårt är det inte lätt att se en väg ut och är det för lätt är det svårt att se meningen. Allt är lätt om man kan det men då kan också minsta motgång bli svår. Och är det för svårt är det lätt att inte ens skåda den minsta lättnad. Det är när hindren känns aningen för höga och backen upp inte ens visar tendens till att luta neråt som det behövs någon som kan vinkla det hela lite. För när svårigheterna finns i ens huvud så tilltar de till en dimension som tenderar att spränga alla gränser. När det så äntligen uttalas och kommer ut i en annan vinkel finns det möjlighet att se en lutning som får saker att rulla lite mer av sig själv. I mitt huvud lät allt detta helt glasklart men när jag ser dessa ord i skrift anar jag att röran i mitt huvud är värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Hursomhelst så har vissa saker intagit en annan vinkel och jag känner att backen börjar närma sig kulmen och planar ut och kanske kommer det så småningom att ge lite utförkänsla, även om jag kanske egentligen inte vill att det ska gå utför, bokstavligt talat alltså.
Jag saknar någon! Egentligen saknar jag flera! Mitt liv är fyllt av, för mig, oerhört viktiga personer som jag saknar. Någon saknar jag alldeles förfärligt fast jag vet att vi snart håller om varann igen. Det finns de som bara funnits i mitt liv en kort tid men som betytt så mycket att de för evigt skapat tomrum hos mig. Några har lämnat denna världen och det är en sorg men livet går vidare även om saknaden är för evigt. En del saknar jag så mycket så att det gör ont. Det är de som på ett eller annat sätt krupit in i mitt hjärta och stannat där. Nånstans därute finns en tjej som för evigt har en plats i mitt hjärta och det är en ganska stor plats. Vi träffas ibland , tack och lov! Denna fantastiska tjej kommer alltid att betyda något speciellt och så länge vi båda andas så kommer jag att finnas för henne. Det är klart att alla dessa ungar som kommit och gått, här hemma har satt sina spår och många minnen är det.
Genom jobbet har jag också knutit starka band och när dessa klipps av olika anledningar känner jag ett stort vemod och kanske en aning sorg. För en kort tid sedan gick en, för mig, oerhört viktig person i pension och trots att jag ser henne någon gång, som hastigast, så känner jag en enorm saknad. När hon slutade så kände jag att jag ville ge henne några ord om det hon betytt för mig och som man normalt inte säger till varandra.
För mig är du en viktig förebild.
En ledstjärna som visat vilken väg som
jag ska gå.
Du har sett mig och fått mig att växa.
Du har trott på mig och på det jag kan
förmå
Det finns så mycket fint jag vill säga
men de allra viktigaste orden för mig:
Är att jag är glad att
Du blev en del av mitt liv
och att jag fick uppleva Dig.
Kanhända är saknaden mer påtaglig på hösten och kanske ges vemodet större utrymme att frodas då. För visst gör saknaden av den sommar som aldrig kom, saknaden av de vi älskar än större.
Vilket är egentligen bäst att vara ja-sägare eller att vara nej-sägare? De flesta förknippar nog ja-sägarna till en skara människor som ingen egen mening har eller de som bara flyter med och ovanpå. Hur är en nej-sägare då? Vad förknippas de med? Ofta beröms de och beundras de för att de sätter ner foten och sätter stopp och gränser. Vi respekterar oftast när någon säger ett tydligt NEJ! De visar tydligt att de är upptagna och att de har viktigare saker och det accepteras av omgivningen. Och ja-sägarna, de är alltid så snälla, glada och nöjda. För de är inte bara viljelösa utan de ställer också upp på allt och kan inte sitta tysta när ingen annan säger ja. Sedan får de en klapp på huvudet och får veta hur duktiga de är och att det är tur att de finns. Om man alltid och konsekvent säger nej då respekteras man och till slut är det ingen som besvärar sig med att fråga en nej-sägare för svaret finns redan, om än outtalat. Till slut tillfrågas inte heller ja-sägarna för det svaret finns också där, förväntat och fordrande - ett JA! Jag för min del vill vara NJA-sägare, jag vill kunna säga ja till det jag tror på och det jag anser är viktigt men jag vill också bli respekterad när jag säger nej. Om jag säger ja vill jag att det ska bero på att det är just jag som är bäst lämpad och inte för att ingen annan ville. Säger jag nej vill jag bli respekterad för mitt beslut och inte känna att jag måste försvara min ståndpunkt. Som nästan alltid så tror jag på, att lite av varje är gott nog!
Vilken underbar dag! Solen värmde och himlen var blå. Äntligen kunde gräset torka så pass att det gick att klippa. Att klippa gräs kan tyckas som ett måste och en börda men på något sätt inger det en känsla av förnöjsamhet. Man rör på sig, det ger snabbt synlig effekt och det bevisar att än finns lite sommar kvar. Tappert kämpar jag mig genom gräsmattan som på vissa ställen är en vacker, tät matta av mossa. Precis som jag kämpar gräsklipparen sig fram, tuggandes av det långa gräset. Jag hinner klippa lite mindre än hälften när maskinen ger upp med en suck. Hm, bensinen är slut! In och hämta nyckel, på med ett par andra skor och ut för att tanka. Där möts jag av ännu ett litet hinder - bensinen i dunken är också slut. Där tar också mitt tålamod slut och liksom gräsklipparen ger jag också upp. Min lust och energi tar slut och istället för en motionsrunda sätter jag mig på altanen och njuter av solen. Jag sitter inte lång stund förrän något griper tag i mig. Det är något grönt, slingrande och för stunden iklädd de vackraste kottar. Det är humlen som klättrar så vild och krokig, slår knut på sig själv och sitter jag still tar den nog tag i mig...
Masmedia är fullt av det, Facebook svämmar över av inlägg om det och överallt pratas det om det. Jag menar lärarnas framtid, arbetstid, status och lön. Frågan kring våra avtal är ett hett och omdiskuterat ämne och ingen vet så lite som vi själva. Bilden av lärare idag är ett luddigt porträtt av en yrkeskår där behörighet, kunskap och erfarenhet ifrågasätts. Arbetsbeskrivningen har sprängt alla gränser och det är svårt att avgöra var arbetet slutar och kallet tar vid. Ändå älskar jag detta jobb. Varje dag går jag till mitt jobb med lätta steg och ett glatt sinne. Hur skulle jag kunna låta bli? Jag har ynnesten att möta glittrande, föräntansfulla barnaögon men också skyldigheten att se till att dessa ögon fortsätter att lysa. Det är min utmaning att se varje barn, möta dem där de befinner sig och ge dem verktyg för att nå oanade kunskaper och kompetenser. Spännande, utmanande och ett otroligt ansvar men inget jag skulle vilja byta bort för allt smör i Småland. Visst vill jag ha högre lön och visst vill jag ha tydlig arbetsbeskrivning men framförallt vill jag bli respekterad och få kredit för det jobb jag gör. Inte för att det krävs blommor eller presenter men visst blir man glad när en förälder står i klassrummet, med en blomma i handen och säger: Du är värd denna för att du är en så bra lärare! Bara sådär utan anledning! Det värmer gott och uppmuntrande. Tack!
Vissa dagar faller allt på plats. Det är som att lägga pussel och utan avbrott hitta nya bitar att lägga dit. Lite som att vara ett med tiden och det som händer. Hursomhelst så har dagen idag varit som ett mål i krysset. På jobbet gick jag omkring med en euforisk känsla av att vara på rätt ställe. Fantastiska ungar som tar emot det jag har att ge och ger dubbelt igen. Så finns där också underbara kollegor, att bolla med, att diskutera pedagogiska frågor med, att älta med och framförallt att skratta gott med. Dagen avrundad med soffmys, en bra film och det bästa sällskap jag kan drömma om - nämligen dottern. Åh, vilken dag och vilken härlig film, som grädden på moset.
Alla människor har lika värde! Det låter så fint och det är så vi vill att det ska vara, i alla fall i den bästa av världar. Visst borde vi vara lika inför lag och rätt och visst borde vi alla ha rätt till samma rättvisa. Alla borde ha samma rättigheter men också samma skyldigheter. Nu vet vi alla att detta är en utopi. Skillnader och orättvisor kommer alltid att finnas och det på grund av ras, kön eller religion. Dock finns det både skillnader och orättvisor i vår vardag, på vår arbetsplats eller hemmavid. Det är inte alltid det syns eller uppmärksammas och ibland är det bagateller eller berör rent världsliga ting. För om man jämför tex den stora orättvisan om livsmedel, där en del av världen lever i ett sjukligt överflöd och andra delar lever, om knappt, i en tillvaro av svält, så är våra vardagsorättvisor bara petitesser. Dock kan det vara tungt att bära om än inte livshotande att en del människors möjligheter kräver andras skyldigheter och en del människors skyldigheter utplånar möjligheten till rättigheter. Rättvisa är inte lika för alla men ren orättvisa drabbar, de som drabbas, lika hårt. Det finns två rättvisor i världen - att vi föds och att vi dör och det är heller inte särskilt rättvist!
Att slösa med tiden är som att stoppa pengar i en burk med hål i botten. Du har ingen nytta av den och du får aldrig igen den. Att sedan slösa tid på att beklaga sig över bortkastad tid måste vara höjden av slöseri med tid. Ändå är det så svårt att låta bli att frustreras över tid som tickar i väg tillsammans med något som känns ointressant och onödigt. Tanken på det som skulle ha kunnat blivit gjort dränerar kraften som om man verkligen skulle ha gjort det och ändå finns vetskapen om att det väntar på att göras. När tiden får vingar beror det oftast på att det man gör är så roligt och intressant eller så viktigt att den bara flyger sin väg. Det går inte att spara tid i en sparbössa, det finns inga tidsaktier på börsen men vi kan investera i den tid vi har. Tiden behöver inte alltid vara produktiv, nyttig eller planerad in i minsta detalj. Använd tiden, njut av den spontant och dela den generöst med andra men vi ska inte kasta bort den genom att gräma oss över tidsslöseri.
Det finns flera olika innebörder och betydelser för begreppet a-lag. A-lagen är ju de lag som spelar i den högre divisionen och som är förebilder för de yngre spelarna. Det är också de som kostar mest i en förening och som kanske är det mest intressanta laget för gemene man. A-laget kallas också de som ofta sitter på torg och parkbänkar. De som är lite vid sidan av det etablerade samhället men som accepterar varandra som de är. Oftast handlar det om missbruk i någon form.
För mig står a-lag för arbetslag. Jag tillhör ett arbetslag och här är ingen vid sidan av. Alla är delaktiga, det är högt i tak och respekt visas. Vi kostar inte mycket men vi ger desto mer. Vi är förebilder för varandra och för våra elever och vi accepterar varandras olikheter. Någonstans finns det likheter som kan dras mellan dessa olika begrepp av a-lag liksom det finns stora skillnader. Mitt a-lag är för mig det bästa. Där hör jag hemma, där får jag vara mig själv, där får jag växa och utvecklas. Mina arbetskamrater som finns runtomkring, ja all personal förgyller mitt liv och ger glitter åt min vardag. Tack för att ni finns!
Dimman ligger tät utanför och i augusti brukar det båda för en solig och varm dag. I mitt huvud surrar en sång som jag lärde en gång för länge, länge sen. Vattenmoln som faller ner, som regn, som snö som singlar ner.......... luften stiger upp mot himlen och bildar vattenmoln som faller ner...
För mig betyder det att det finns risk för att dimman lättar, stiger upp mot skyn och bildar ulliga, små, söta vattenmoln som faller ner...
I dag smög sig en kylig vind bak min rygg, den förde med sig budskapet om att sommaren är på väg mot sitt slut. Den däringa luften brukar jag kalla för augustiluft men idag gav den en försmak av september. Denna sommar är det många som väntat på solen, värmen och varma vindar men i år kom sommaren av sig. Kanske kan vi vänta oss några fina augustidagar och en brittsommar så småningom men sommaren är och förblir snart endast ett minne. Det är med ett visst vemod som jag ändå ser fram emot hösten med kurande skymning och tända ljus.
Tänk så fort ens medvetna anpassar sig efter det som händer och sker. I går sommar och semester, OS i tv-rutan och allmänt ta-dagen-som-den-kommer-attityd. I dag inkastad i verkligheten, som inte ens är min normalt, och fullpumpad med nya kunskaper, infallsvinklar och insikter. I morgon är det dags att ta itu med uppstyrning av ett nytt läsår, schema, planeringar, material, iordningställa och hålla på och hålla på. Om en vecka idag då kommer barna, eleverna, och då börjar allt på allvar men framför med lust. Som sagt flexibel är bara förnamnet!
Jag har äntligen hittat rätt. Efter många års prövande och sökande så har jag funnit den rätta. Någon som plockar fram det bästa hos mig och som kan skyla över mina blessyrer. Allting faller på plats och allt är som det ska. Ärr från förr är inget problem utan det ses med överseende och kringgås. Ja jag kan inte önska mig något bättre. Det här är inget lyxigt, inget glamoröst eller flärdfullt utan det är mitt i vardagen, precis som jag vill ha det. Jag är så nöjd att jag till och med gör planer för framtiden. Dessutom känns det nytt och fräscht även efter en tid. Idag kan jag officiellt meddela att det är klippt igen. Tack världens bästa Hanna för att du klipper till mig, det gör du så bra!
Tiden rinner som sanden i ett timglas. Det är som att köra på motorväg i högsta hastighet. Ändå försöker jag njuta av varje stund och av vinden som viner i håret. Bara för att klockan tickar betyder det inte att livet glider ur ens händer. När vi har sommaren i vår famn måste vi se till att njuta av tillfället som ges. För sommaren själv är som en sommarförälskelse. Den är ljuvligt flirtig, lekande, spännande och helt enkelt lite galen. Inget är bestämt, det blir som det kommer och man vet att när hösten anländer är det troligtvis över. Precis som sommaren. Ingen vet riktigt hur den blir, den leker med oss, med tiden och framförallt vädret. Vi älskar den när solen värmer oss och när skuggan eller doppet svalkar oss. Däremot irriteras vi över alla kryp och knott som besvärar oss. Det är också svårt att styra sommaren, den blir som den blir. Vädret har sina makter och tiden den rinner iväg. Gemensamt är de fina minnen som ges. Jag är förälskad i sommaren och den kärleken är för evigt precis som min sommarförälskelse som varat i 28 år och ska vara resten med.
Tänk att en gräsmatta kan vara så stor! När det är varmt och den är full med prylar, ska tilläggas. Det gäller att passa på och klippa innan solen står för högt på himlen. Samtidigt vill jag inte störa fåglarna i deras konsert eller de semesterlediga grannarna. Det är svårt att hitta en balans. Under äppelträden är det värst. där känns det som om krypen släpper taget och trillar ner på min rygg. Naturligtvis känns det som om de hamnar precis där jag inte kan nå. Det är sällan kryp utan bara ett och annat skräp eller helt enkelt svett som kliar. Hur jobbigt och motigt det än må vara så infinner sig en härlig känsla av tillfredsställelse när gräsmattan är klippt. Än är jag ju inte klar förstås, för jag tar bara en bit i taget men jag njuter ändå av den hänförande doften av nyslaget gräs.
De tittar upp då och då. Emellanåt vågar de sig upp helt och hållet, framförallt där det är torrt och ljust eller där solen just vilar sina strålar. De orsakar skrik och rädsla när de snabbt pilar över brädorna. Troligtvis är de precis lika rädda eller kanske ännu mer. Egentligen är de helt ofarliga men ändå är de så skrämmande för så många. Klumpen de bär på sin kropp innehåller troligtvis ännu fler av samma sort. Snart kommer de med hjälp av solens värme kläcka ut fler åttabenta varelser som också de kommer att hedra oss med sin närvaro på vårt altangolv. Konstigt att den tanken får de flesta att känna avsky när annars havandeskap inger en känsla av hopp och ömhet. Själv måste jag tillstå att de inte alls känns bekväma att ha i närheten. Jag slår inte ihjäl dem men jag gör allt annat för att undvika dem. För trots att mitt förstånd säger att de är ofarliga så kryper det i mig av obehag och jag erkänner att jag har en släng av araknifobi - spindelrädsla.
Jag saknar, jag längtar och jag saknar igen! En del av mitt hjärta befinner sig en aningens bit bort och det är så tomt och tyst. Rastlösheten drar i mig och ändå får jag inget gjort. Även om vi inte sitter ihop när vi är hemma tillsammans, så finns du ändå där. Jag vill lukta på dig, killa i nacken och bara vara dig nära. Väntar ivrigt på att det ska bli onsdag då jag får höra din röst och hålla om dig, länge och innerligt. Du mitt hjärtebarn och allra bästa vän.
In my daughter's eyes,
I am a hero,
I am strong and wise,
And I know no fear,
But the truth is plain to see,
She was sent to rescue me,
I see who I want to be,
In my daughter's eyes
In my daughter's eyes,
Everyone is equal,
Darkness turns to light,
And the world is at peace,
This miracle god gave to me,
Gives me strength when I am weak,
I find reason to believe,
In my daughter's eyes
And when she wraps her hand around my finger,
How it puts a smile in my heart,
Everything becomes a little clearer,
I realize what life is all about,
It's hanging on when your heart is had enough,
It's giving more when you feel like giving up,
I've seen the light,
It's in my daughter's eyes
In my daughter's eyes,
I can see the future,
A reflection of who I am and what will be,
And though she'll grow and someday leave,
Maybe raise a family,
When i'm gone I hope you see,
How happy she made me,
For i'll be there,
In my daughter's eyes
Så är den tillbaka igen! Den har varit nästan som bortblåst. Nu drabbar den mig med full kraft och jag kan knappt värja mig. Det är en åkomma som är välkommen tillbaka hur konstigt det än låter. Denna åkomma har klåda som symptom och en obetingad lust att se orden i skriven text. Alla de där vackra, funktionella, provocerande, finurliga och helt enkelt vanliga orden som bara väntar på att få användas och nyttjas pockar på min uppmärksamhet. Att låta tangenterna studsa under mina fingrar för att forma ord och meningar som kanske så småningom ska läsas av någon är ett gift, ett måste, ett tvång, en drog som jag är beroende av. Visst låter det dramatiskt men egentligen är det bara en enkel åkomma som drabbat mig igen. Skrivklådan!
För att tidsbestämma saker som hänt delar vi gärna in dem i "före och efter". Det var innan jag fick... Det var efter att vi fått... Det var när vi bodde... osv osv. Bakåt minns vi i begränsad tid: Det var då när jag jobbade eller studerade... eller något annat tidsbestämt. Framåt ser vi också i perioder: När det här är över... Efter att jag har gjort klart... Så fort jag har... Mitt jobb är alltid tidsindelat, det är före lov, mellan lov eller helt enkelt under lov. Just nu är det sommarlov, ett välbehövligt sådant. Till en början är det svårt att varva ner, jag har redan börjat tänka framåt: Det här ska jag göra när hösten kommer... Detta trots att den vårtermin som ligger bakom har varit tuff och utmanande. I en framtid kommer den tydligt visa gränsen mellan före och efter samt kommer den för alltid vara den vår då vi tog oss vatten över huvudet. Jag vill inte ha det ogjort, det jag har lärt mig tar jag med mig och jag hoppas att det har satt några fotspår hos någon mer än mig själv. Den tid som i början kändes oöverskådlig är till ända och i en framtid kommer den att vara: Det var då vi jobbade häcken av oss... under en begränsad tid!
Jag sparar på guldkorn. Sakta låter jag tidens sand strila mellan mina fingrar och fångar de små, små guldkornen. De finns där överallt, glittrande, glimrande som små stjärnor långt bort på himlavalvet. Det är de små svårfångade guldkornen i vardagen som kan vara svårast att upptäcka. Då kanske de skyms av alla måsten och av alla krav men det är också då vi behöver dem som bäst. Det är inte svårt att finna guld när livet leker och humlorna surrar. Då reflekteras det i solljuset och är lätt att se. När det regnar och är grått måste man anstränga sig för hitta guldkornen vilket också gör dem så mycket mer värda. Under årens lopp har jag samlat på mig tusen och åter tusen små gnistrande guldkorn och dessa har gjort mig till en av de rikaste i världen. Mitt hjärta är fyllt av guldklimpar och det finns alltid plats för fler. Inte för allt smör i Småland eller alla guldtackor i världen vill jag byta ut mina guldklimpar och mina ihopsparade guldkorn som tillsammans är mina minnen för livet.
Blunda! Tänk er ett långbord dukat med servetter och serpentiner i allsköns glada färger. Föreställ er en himmel så blå att blåklinten avundas. Känn värmen från junisolen och hör susen från trädens kronor. Lägg sedan till en symfoni av glada tillrop och härliga skratt så har du Stocksätterskolans personalfest. En fantastisk tillställning med en stämning så varm och innerlig att medelhavsbrisen känns kylig i jämförelse. Underbara människor i en kaskad av olikheter. Tillsammans bildar vi en palett och skapar det mest fantastiska konstverk som går att skåda. Jag älskar denna skola, jag beundrar och respekterar mina kollegor och känner en enorm värme och ömhet för alla elever. Här finns mitt hjärta, min puls och mitt syre och jag är så oerhört stolt över att få vara en del av detta. Nu önskar jag alla mina magnifika kollegor och alla skolans elever en underbar sommar. Må den ladda
Sitter och dagdrömmer tillbaka på min och dotterns "vara-för-oss-själva-helg". Det är underbart med minnen som går att plocka fram en regnig och dyster dag. Saknar min Kickunge som just nu befinner sig på en båt, långt hemifrån.
Vi åkte inte så långt, hon och jag, på vår lilla utflykt. Dock spelar det ingen roll hur långt eller vart vi åkte, utan att vi åkte - tillsammans. Efter en mysig dag i Askersund styrde vi kosan mot resans mål - Vätternterassen. Precis intill den vackra och glittrande Vättern tronar sig en ståtlig byggnad upp. Här har tiden stått stilla och det är precis därför som vi åker hit. För lugnet, stillheten och känslan av att tiden har stannat. Vi möts av husets/hotellets ägare och visas till vårt drömrum. Allt går i blått och vitt, enkelt och fräscht. Rummet har en balkong med utsikt ut över Vättern. Känslan av overklighet och dröm slår oss och vi nyper oss i armen för att riktigt fatta att det är vi som ska bo där. Egentligen är det bröllopssviten men inte oss emot. Detta är precis vad vi behöver, få rå varandra om än så bara för ett par dagar.
Idag har nästan mitt hjärta svämmat över av lycka och kärlek. Mina barn har varit hemma, allihop, och gjort min dag till den bästa Mors Dag någonsin. Presenter och blommor i all ära men att få sitta i försommarsolen tillsammans och njuta av smörgåstårta och hembakta hallongrottor (tack Jesper och Therese) det är lycka för mig. Att ha de nära och kära runt mig och riktigt bara få njuta av det. Min barnaskara har utökats och jag kan inte vara stoltare än jag är över mina egna, kära ungar och deras val, (Läs gulliga flickvänner!) Att sedan min bonusgrabb sluter upp tillsammans med sin fina flickvän, gör det hela än mer underbart. Tack alla ni, mina hjärtan, för en minnesvärd dag och tack till mitt livs stora kärlek för att du var med och styrde upp det hela. Jag älskar er allihop!
Det bästa med "att-göra-listor" är att de kan förträngas eller gömmas undan till en annan dag. Så klart är det bästa att få stryka på dem. Jag stryker och stryker men sällan tycker jag att listan tar slut utan det brukar fyllas på i andra ändan. Om jag någon gång kommer så långt att det mesta är struket och det bara är ett par grejer kvar då brukar jag flytta dem till en ny lista. När jag nu sitter och filosoferar över detta inser jag likheten med min stryk- och mangelhög. Ytterst sällan kommer jag genom hela högen utan får ge upp innan allt är klart. När jag sedan tar upp strykningen/manglingen igen så har högen åter växt till oanade höjder. Precis som listan fast den växer på längden. Förnuftet säger att det är så det ska vara, det är logiskt, men visst önskar jag att listorna någon enstaka gång gång skulle vara obefintliga och visst skulle det vara underbart att vara strykfri. (Fast det skulle få till följd att det inte skulle finnas plats i garderober och byrålådor.)
Så här efteråt känns den gångna helgen som en dröm. Ofattbart att den kom, upplevdes och var över i ett nafs. Nu gäller det att suga på helgens karameller länge och lite då och då. Låta det söta smälta sakta mellan tungan och gommen och riktigt njuta av den underbara eftersmaken.
Vi började lördagen med att åka långa vägen till Askersund och njuta av den grönskande våren.
Bilen fick vila vid hamnen och vi strosade runt kring det smått pittoreska torget. När det var dags för kaffe öppnade vi de röda dörrarna till Cafe Tutingen.
Där lockade diverse oemotståndliga bakverk och doften av kaffe spred en hemtrevlig stämning.
Efter en stunds övervägande föll valet på varsin Latte, en Desirebakelse (krämbulle med kanelsocker på) och en smaskig bakelse med vaniljgrädde. Frosseri, men ack så gott! Bra början på en oförglömlig helg.
Söndag mitt i veckan är inte bra för den inbyggda klockan. Kroppen är inställd på arbetsdag och vill gå upp klockan 6.00. Istället är det sovmorgon men det vill inte riktigt bli så. När klockan visar på 08.17 ger jag upp. Det går inte att ligga kvar i sängen längre. Rastlös och huvudet fullt av bra idéer jag skulle kunna göra istället, tar jag ett raskt skutt ur sängen och tag i dagen. Nu är min lista med "saker-som-måste-göras" ganska lång och aningens stressande men jag beslutar mig för att ge badrummet en omgång. Ut med alla saker och in med skurgrejer. Det blir nästan en "från-tak-till-golv" rengöring. Jag skurar och putsar, byter gardiner och matta. Slutresultatet är ett häpnadsväckande rendoftande badrum. Belöningen får jag när sonen undrande frågar: "Är det någon som skurat badrummet?" Vilken tur att det syns! Hursomhelst känner jag mig inte riktigt nöjd så när frukosten är intagen tar jag klivet ner i källaren. Väl därnere viker jag en ansenlig hög med tvätt medans mangeln värms upp. Utan fruktan ger jag mig in i det höga berget med handdukar och örngott. Mangeln snurrar och pressar mitt linne till mera anpassningsbart format för mina byråar. När jag ser högarna med manglad tvätt, infinner sig till slut den efterlängtade känslan av tillfredsställelse. Bara halva dagen har gått och jag har åstadkommit två av mina "måsten". Duktiga jag!
.jpg)
