Sommarregn!

Luften fylls av vindar och molnen söker sig alltmer tillsammans. Den så förut alldeles klarblå himlen förändras till ett grått, mörkt dis. Långt borta hörs mullret och det kommer sakta allt närmre. Plötsligt skärs himlen av en blixt och himlens portar öppnar sig och de tunga dropparna faller. Först enstaka, stora som slår i backen med ett skvätt men snart fyller de luften och marken fylls av en matta av regnvatten. Doften som stiger upp ur den solvarma marken minner om barndom, plask i pölar och mys under ett altantak eller i ett tält. Mullret närmar sig obönhörligen och blixt och dunder varvas med ett galet regn. Den nyss så varma solen har gömt sig bakom en tung, grå massa och luften byts från kvav och het till frisk och betydligt lättare att andas. Det är förunderligt hur vädrets makter kan byta plats så fort och intensivt. Svensk sommar när det är som bäst, i alla fall om solen går segrande ur maktstriden. För visst är det mysigt med ett åskväder och ett uppfriskande regn i den kvava luften, men visst vill vi ha solen och sommaren tillbaka än ett tag.

Mångalen!

Jag tror inte på spöken och inte på övernaturliga ting. Jag tror inte på utomjordingar och inte heller på demoner, trollkarlar, häxor eller troll heller för den delen. Med andra ord är jag ganska skeptisk till sådant vi inte kan se, höra eller vidröra. Ändå, när det väl kommer till kritan är jag tveksam till min egen övertygelse. Det finns så många berättelser, levnadsöden och händelser som motsäger det jag vill övertala mig själv att tro på, eller rättare sagt inte tro på. Min mormor var också en övertygad tvivlare men en mycket motsägelsefull sådan. Hennes djupt religiösa själ tror jag inte tillät henne att tro på något annat än gud. Ändå hade hon själv något "sinne". Något som andra skulle kalla för gåva, som gjorde att hon "såg" saker, hade "aningar" och "visste" redan innan hon blivit berättad för. Ibland skrämde hon oss andra med att fråga om sådant hon inte borde veta något om och hennes oro för oss allihop hade ofta en god grund. Själv skakade hon bort alltihop och gjorde ingen sak av det hela men ändå fanns det där, hennes förmåga som var omöjlig att förklara. Trots min skepsis så böjer jag mig ändå för det som ingen förklaring finns för. Det som jag gärna skulle vilja få klart för mig och som jag vet drabbar många, är de där nätterna när drömmarna är som värst, svallningarna som flest och sömnen som mest orolig - eller inte alls. De där nätterna som alla har fullmånen gemensamt. Hur kan vi förklara det? Är vi besatta av demoner, ridna av maran eller bor det en häxa i oss, vi som blir lite av mångalna de nätter när månen är full. 

Som fjärilen!

Mitt uppe i något behöver jag något annat och går iväg för att hämta det där jag behöver. Ut ur ett rum och in till ett annat och där på tröskeln står allt still för en stund. Vad var det jag skulle hämta nu igen? Återgår till utgångspunkten och hoppas på klarhet. Icke sa nickel! Ingen klarhet uppstår och minnet får sig en tillsägelse. Hur kan detta ske gång på gång. Går ner i källaren för att hämta något i frysen, hör tvättmaskinen pipa och går helt resolut dit för att hänga upp den. Passar på att vika några handdukar och ta med upp när jag ändå går. Kommer upp för trappan, lägger in handdukarna när det slår mig varför jag egentligen gick ner första gången - frysen. Nerför alla trappsteg, öppnar frysen och upptäcker att jag inte minns vad jag skulle hämta. Så här pågår det, kanske inte dagarna i ända men tillräckligt ofta för att det ska kännas ja, aningen obehagligt. Det känns lite som om det är något litet fel på navigeringen och kopplingen till vad som ska göras när jag äntligen är på plats. När jag sedan sätter mig på altanen och studerar de enastående vackra fjärilarna i vår trädgård slås jag av likheten. Ja, inte skönheten då utan det till synes fladdrandet än hit och dit och ibland helt utan styrning och balans. De fladdrar från blomma till blomma och tillbaka igen. Och när de tar sig en längre tur ser det ut som de inte har någon kontroll överhuvudtaget. Men vackra är de och jag jag får väl jobba lite hårdare med att helt enkelt fokusera mera.

Här och nu!

Sommar och semester är här! Nu ska det njutas, förtäras allehanda gott, mat och dryck. Glass framförallt! Men det ska också göras en massa, en väldigt massa. Det ska hållas i form, inte bara kroppen den som ska exponeras nu när solen äntligen är här (men inte för mycket och med rätt solfaktor förstås) utan sommarstugan, husvagnen, båten, bilen gräsmattan ja, allt ska vara i toppform. Nu när äntligen sommaren är här då ska allt ske. Vi ska ta vara på tiden, med varandra och för oss själva. Det är inte alltid en lätt ekvation att få ihop. Och som om det inte bara är att försöka vara, utan ovanpå det så ska den så välkända söndagsångesten förvandlas till semesterångest. Åh, nu har en vecka redan gått, nu är det bara tre kvar. Och om nu en mot förmodan inte räknar dagar, så gör nog gärna någon annan det. Mitt i all denna i-landsproblematik exploderar nyheter om fruktansvärda dåd och statskupper. Plötsligt blir all semesterångest och väderbekymmer väldigt futtiga. Ja, solen lyser inte på beställning, glassen och den goda maten gör magen lite rundare och tiden går oavsett semester eller inte. Och den går fort! Men vi har tid och det är inte alla förunnat. Så länge som tiden går är vi mitt i livet och för en del stannar tiden alldeles för tidigt. Ja, det låter klyschigt när vi pratar om att ta vara på tiden, lev nu för imorgon kan det vara försent, seize the day och så vidare. Vi kan tycka vad vi vill men de facto är att livet går inte i repris. Och inte semestern heller även om vi ibland kan tycka det. För visst är det gott att veta att det kommer en höst efter sommaren och att det blir en sommar 2017 också och att livet är här och nu.

Spelar det någon roll?

En kvinna blir våldtagen i ett folkhav på en musikfestival, en annan bakom en en buske i parken, ytterligare andra blir våldtagna i sitt eget hem av sin egen make eller sambo eller gud förbjude sin egen far. En ung flicka blir omklappad både här och där av en "vän till familjen", en annan tvingas känna sin ingifta farbrors händer där de inte ska vara och ytterligare andra får höra att "en klapp i ändan är väl ändå inget att gorma över". Just nu går debatten het om kvinnors rätt till sina kroppar. Sociala media fylls av inlägg om män som tvår sina händer, om kvinnor som står upp för rätten till sina egna kroppar och om skuld hit och skuld dit. Det vinklas politiskt, etniskt och kulturellt och ur hur många perspektiv som helst. Oavsett så går drevet! Det försvaras och förklaras och letas syndabockar och många dras över en och samma kam. Starka kvinnor står upp och tar striden och möts av så mycket hat och hot om våld i försök att tysta deras röster. Ändå har de flesta inlägg något gemensamt, de är emot det som kvinnor utsätts för mot sin vilja. Alla med sunt förnuft och goda värderingar inser ju att det är fel att kvinnor utsätts för ofredande, trakasserier, kränkningar och våldtäkter. Ingen vill ju att deras dotter ska bli kladdad på mot hennes vilja. Ingen vill att deras flicka ska bli våldtagen på en musikfestival som är tänkt att bli något fint att minnas och inte en märkning för livet. Ingen vill att deras dotter ständigt ska vara rädd och se sig om över axeln när hon går ensam. Så då spelar det ingen roll för vi är egentligen överens och vi borde alla stå upp för samma sak "låt kvinnor äga rätten till sina egna kroppar"!
Hur svårt kan det vara?

Samma våglängd!

Sorlet i personalrummet kan ibland vara öronbedövande och det är inte riktigt miljö för avkoppling. Ofta talas det jobb, kollegor emellan, vilket inte är så underligt eftersom det är då vi ses. Ibland väljer jag bort sorlet och tar med mig min kaffekopp till ett tyst ställe, där världen får sluta snurra en liten stund. Det händer dock att det mitt i sorlet uppstår ett samtal, en lågmäld dialog med en likasinnad. Ett möte mellan två kollegor som har samma synsätt och gemensam värdegrund, eleven i fokus och hur förändrar vi för att det ska komma eleverna tillgodo. Dessa stunder är ovärderliga och får sorlet att te sig rätt betydelselöst. Att vara på samma våglängd som någon annan ger jämvikt i tillvaron.

På ett litet café på Söder!

Efter en omtumlande dag tar jag min dotter på orden och unnar mig. Ett litet café på Söder fångar min uppmärksamhet. Litet, trångt och mysigt. En räkmacka på hembakt valnötsbröd med morotsjuice och en härligt stark cappuccino till. Jag väljer att sitta ute i vimlet av solvarma människor som strosar förbi. Vid bordet intill sätter sig ett tysktalande par något äldre än jag. Strax dyker ytterligare ett par upp. De är väldigt mycket äldre än jag och har stora svårigheter med att både beställa och sätta sig. Bordet är dessutom fullt med disk och lite kladdigt. Den tysktalande mannen visar sig vara dagens gentleman, han hjälper till med beställning och hjälper den "väldigt" gamla damen till bords. Han röjer bordet och torkar av det med sin servett. Den gamla damen ler och uttrycker sin tacksamhet. Vilken fantastiskt härlig historia som utspelar sig alldeles intill, den berör mig ända in i hjärteroten. När sedan det tysktalande paret reser sig för att gå berättar de att de firar sina 40 år som gifta genom att återuppleva sin bröllopsresa som gick till Stockholm. De uppsöker alla platser de besökte då och fotograferar allt precis som då. Tänk vad mycket en kan få uppleva på ett litet café på Söder.

Plötsligt så händer det!

Ja, det är inte så att jag har vunnit på triss eller ens på lotteri men visst är det något stort på gång. Tänk att ibland så bara händer det helt otroliga saker och en får nypa hårt i armen för att fatta att det faktiskt är sant. Jag kan inte påstå att jag direkt går och drömmer om saker men visst ibland slår det till i tanken att det där skulle vara roligt att få uppleva. Det kan vara en resa, en plats att vilja besöka eller en upplevelse av något slag. Men att gå och dagdrömma om det, nej den tiden är förbi. Ändå är det just den känslan jag har just nu, att det är någon sorts dagdröm som jag snart väcks ur. Det som händer just nu är så ofattbart och jag kan inte riktigt se mig själv i det som sker. Nu är jag lite dramatisk och väldigt hemlighetsfull men det är så det får vara, i alla fall ett tag till. Och vem vet kanske jag vaknar upp och det bara var en dröm.

Ömhet

Klackarna klickar mot golvet i den långa korridoren. Väl framme möter ögonen den blå, lite trötta blicken som lyser upp av glädje och värme. Varliga, lite rynkiga och av ålder och arbete slitna händer omfamnar mina. Det sticker i hjärtat av oro men mest är det en stor varm kärlek som sprider sig därinne. Du min allrakäraste pappa, så tunn har du blivit men så stark du ändå är. Tappert kämpar du på med en vilja som skulle kunna försätta  berg om du försökte. Än det ena än det andra brottas du med och ändå håller du i och ut. Ömt håller du mina händer, ömt stryker jag dina. Vi säger inte mycket, pratar om väder och vind, om maten och sömnen men vi vet vad vi betyder för varann. Jag önskar att jag kunde bära ditt onda precis som jag vet att du skulle bära mitt om du kunde. När du stryker min kind och säger: "Du ska vara rädd om dig, älskade du", då känner jag att bördorna lättar en aning och jag hoppas att du kan känna att jag försöker underlätta lite för dig. Jag älskar dig innerligt pappa och behöver dig i många år framåt så håll i och håll ut så kämpar vi på tillsammans.

Ketchup-effekten!

Ibland händer det ingenting och sedan händer det ingenting och plötsligt händer allting på en gång.  Det är den där berömda ketchup-effekten, ni vet. Dagarna lunkar på och livet rullar vidare, allt i en jämn ström av vardagliga ting och måsten. Morgon, middag, kväll - dag ut och dag in. Så plötsligt är agendan fylld och då menar jag tjockfylld. Varje dag i veckan har en liten prick som talar om att det är något som händer. Ja, vissa dagar är det inte bara en prick utan det är rentav prickigt. Så tillkommer också det som inte står i agendan, det där oplanerade som oftast måste ske här och nu eller helst igår. Just nu är det en enda soppa av det som bara händer, det som händer för att det ska och det som inte borde hända. Men jag ska inte klaga, för det händer ju alltid något och livet skulle vara nog så tråkigt annars.

En sån där dag!

Ligger här tryggt i min säng och ska bara låta sinnet komma ner i varv innan John Blund ska få hälsa på. Behöver slappna av, summera dagen, reflektera och komma till ro. Det har inte varit något speciellt idag, inga omvälvande spänningar eller hisnande irrfärder. Nej jag har plockat lite här och lite där. Sorterat och rensat både i skåp och låda. Äntligen är badrumsgrejerna tillbaka och även kökslådorna fick sig en genomkörare. Lite kreativt har vi hunnit med också. Studentkorten är påbörjade och hälften är nästan klara. Och fint blir det! Alla ser olika ut och lite efter person. Plocka, klippa och klistra i en kaskad av papper, band och allsköns ting i sprakande och matchande färger. Härliga stunder i källaren med den bästa av de bästa. Nu ligger jag här och kommer till insikt om vilket fantastisk dag det har varit, trots de grå och trista skyarna och det smattrande regnet mot taket. Vem vet kanske just därför!

I morgon är en annan dag!

Tänk vad lite sol kan göra för själ och sinne. En stackars futtig dag med den sköna vårsolen som hedrar med sin närvaro och med ens är luften lättare att andas och livet lättare att leva. Att sedan ha den stora förmånen att få sitta nersjunken i en fåtölj på den egna altanen gör solen om möjligt än soligare och livet om möjligt än enklare. En bok, en filt och lite kaffe med glass, i sällskap med kärleken sedan dryga 30 år, förhöjer det hela till att bli just den guldkant på tillvaron som vi alla så väl behöver i vardagen. Det finns nog ingen plats som jag hellre vill vara på och ingen jag hellre vill vara med just en vårdag som denna. Förnöjsamhet är ordet som sätter fingret på min känsla blandat med lite lojhet och sinnlighet. Vad gott det ändå känns att få vara lite ansvarslöst slapp och ta dagen som den faller på och bara njuta av den vår som gör sitt intågande. I morgon är vardagen tillbaka med arbete och ansvar, präktighet och måsten men idag är idag och imorgon är en annan dag.

Topp 100 - igen!

Tankarna snurrar och hoppet är tänt. Det har hänt igen! Vår fina slöjdblogg som jag och eleverna är så stolta över, är med bland topp 100 i Webbstjärnans tävling. Efter att ha vunnit "Årets klassblogg" två år i rad, släppt klasslärarjobbet och blivit slöjdlärare, hade jag inga förväntningar om att ta mig vidare eller ens få ihop arbetet med en blogg kopplad till slöjdämnet. Med elevernas engagemang och entusiasm i ryggen har vi ändå fått till en blogg. En blogg som vuxit fram, sakta men säkert under läsåret och fått vara ett skyltfönster för det arbete som pågår inom slöjdsalens väggar. Nu har vi alltså tagit oss genom nålsögat till att vara med bland de 100 bästa i Webbstjärnans tävling tillsammans med ytterligare fem bloggar från Stocksätterskolan. Känns aningen otroligt men lika otroligt roligt. Det vore fantastiskt om det än en gång skulle vara en blogg från Stocksätterskolan som får stå på scenen och motta en utmärkelse som Sveriges bästa skolblogg. Jag unnar mina goda kollegor och deras elever detta med hela mitt hjärta. Sedan kan jag inte förneka att därinne, djupt längst därinne spirar ett litet, pyttelitet hopp om att vår fina slöjdblogg skulle kunna få en liten, liten utmärkelse. Inte för uppståndelsen och uppmärksamheten utan för att det vore så sjukt kul att få sätta slöjdämnet på kartan och visa på hur viktigt ämnet är för eleverna. Tävlingsinstinkten har slagit till och jag som inte ens visste att jag hade någon.

Klicka på bilden för att titta in hos oss på slöjden!

Ont i hjärtat!

Livet är välan för underbart! Nästan alltid! Visst går det upp och ner men det finns nog en sorts balans i det också. Det finns så mycket att glädjas åt, så mycket som ger värme i hjärtat. Och det är väldigt sällan, så gott som aldrig som hjärtat känns kallt eller kyligt. Nej om hjärtat ställer till det så är det ofta att det nyper till däri ibland. Det gör lite ont liksom. Alltid är det inte av sorg eller saknad, det behöver inte ens betyda att vi är ledsna. Nej ibland nyper det till i hjärtat av lycka och kärlek. Att kärleken är så överväldigande eller att något är så vackert att det gör ont. Ibland får vi inte nog av en utsikt, ett musikstycke, konstverk etc etc. Ögonen tåras, klumpen i halsen växer och hjärtat slår lite hårdare och gör lite ont. Alla som har barn känner igen känslan. Vi ser på de små, eller de stora med för den delen, och förundras och överväldigas av kärlek och smärta i en salig blandning. En smärta som bygger på en oro över att inte alltid kunna skydda, inte alltid finnas till hands, inte räcka till. Som tur är tar glädjen över, ger oron vingar och kärleken överskuggar allt. Klyschigt kan tyckas men livet i sig kan ibland tyckas så vara. 

När vuxna inte ser!

Det är vår och solen lyser och fåglarna kvittrar. Solen värmer upp luften och smälter bort den snö som ligger kvar. Egentligen är det en fin dag men för Stina är ingen skoldag en bra dag. Sakta klär hon sig medan mamma tjatar om att hon måste skynda. Skynda för snart ringer det i skolklockan och det är dags. Hastigt kastar Stina en blick ut genom sitt fönster och allt är precis som vanligt. De står där precis som alla andra skoldagar. Väntar! Väntar på att Stina ska komma ut och sedan bara flina. De säger inget högt, de säger inget elakt eller dumt. Nej de är smartare än så. De viskar, pekar och flinar. Stina tittar på sitt skrivbord, Där ligger brevet hon hittade i sin ryggsäck i går efter skolan. Där står det att hon är ganska ful, har en ful tröja och att ingen vill vara med henne. Stina har inte visat någon brevet. Det är ingen idè. Det är ingen som har skrivit under och det skulle bara bli värre om vuxna la sig i. Brevet bränner fram tårar i ögonen på Stina. Mamma ropar igen att det är dags. Klumpen i halsen växer och fjärilarna i magen får hennes ben att skaka. Stina mår illa och försöker få mamma att förstå att hon faktiskt är sjuk och behöver vara hemma. Men mamma förstår inte, kan inte se klumpen eller tårarna som bränner. Hon vet inget, hon bara ropar att hennes kompisar väntar därute. Hon märker verkligen ingenting. Stina tar väskan och jackan och går ut. Ropar hejdå till mamma. Med blicken ner i backen går hon mot skolan. Hon kan skymta mellan tårarna att de står kvar. Hon hör tisslet och tasslet. Hör hur skolklockan ringer första gången och kan se att de springer. De springer för att inte komma försent. Stina drar benen efter sig och vet att hon kommer att komma försent - igen. I klassrummet sitter alla ner när Stina kommer in och fröken tittar strängt och suckar högt. Nu igen! Hon vet inget och förstår inget hon heller! Tisslet och tasslet finns där och flinet men ingen säger något elakt eller dumt - högt.

"Jag måste bara..."

Som i ett ögonblick kan allting förändras. Plötsligt ser vardagen helt annorlunda ut. Allt kastas om och den vanliga lunken och ordningen ser inte alls ut som den brukar. Med ens är det också ganska oviktigt med dammet i hörnen och tvätthögen som växer. Det finns ju kvar i morgon och nästa dag, ja till och med nästa vecka. Kanske lite mer av det bara. Däremot vet vi att livet är skört och morgondagen är inte helt självklar. Det är här och nu vi kan vara säkra på att få dela med varann. Vad betyder då lite kaos i tillvaron och vardagsgöromål som väntar? Nej tiden stannar inte upp och väntar på att vi ska hinna allt. Vi måste själva välja vad som är värt att lägga tiden på och vad som är viktigast. "Jag måste bara..." kan vara det vi får ångra länge efteråt.

Lite ljusning i februari!

Grått, råkallt och ingen vår i sikte. Då dyker det upp en liten musiktillställning inbokad i kalendern. I den snöiga och gråkalla kvällen styr vi kosan mot Kumla. På scenen står det ett gäng glada amatörer, en brokig men hängiven samling. På menyn står det plockmat serverad med pärlor från Astrid Lindgrens visskatt. Världens bästa Karlsson varvas med Hujedamej och Fattig bonddräng. Det strålar om sångare och musiker och vi i publiken smittas av glittret. Applåderna värmer och stämningen är på topp. Plötsligt finns det hopp om ljus och värme i den kyliga februari. Trots att tempen ute är på väg neråt känns luften varmare och dagsmejan inom räckhåll. Tänk ändå vad musik kan göra livet ljusare och lättare att leva, även i mörkaste februari.

Jazz I stora lass!

En vardagskväll i februari. Snön har blaskat ner och kladdat till överallt. Det är grått, slaskigt och luften är rå och fuktig. Onsdag innebär lill-lördag och idag blir den sannerligen lite extra. Jazzkonsert i fina flickors lag. Gratisfika serverat med jazzpärlor serverade av fantastiskt begåvade elever på Kävesta folkhögskola. Snön blev med ens mindre slaskig och luften klarare och världen aningen bättre. Det är så lättare att se ljust på tillvaron när livet får lite guldstoft i kanten. Vägen hem är fylld av varma, härliga skratt och sång i tonarter som ingen hört förut. Vilken lycka att få dela en sådan stund med sådana brudar. Hela jag fylls av värme och glädje som jag kommer bära med mig - länge. Tack tjejer, nästa gång tar vi en korv i Arboga!

Det här är mitt land!

Vill så gärna tro att Sverige är ett tryggt land. Ett tryggt land för mina barn att växa upp i. Ja, inte bara mina barn utan även andras ungar och då menar jag verkligen alla andras ungar. När nyheterna sprids om att svenska män, unga svenska män och kvinnor med för den delen, har som mål att skrämma slag på ensamkommande flyktingbarn, då blir jag vettskrämd. Alla är de barn till någon, oavsett ålder eller nationalitet och jag vet inte vilket som är mest tragiskt. Att det i trygga, rika, fantastiska Sverige finns människor som är så rädda om sitt eget, att de inte kan rädda någon annan. Eller att det i världen finns människor som måste fly långt bort för att få trygghet och lugn, men möts av våld och hot. Hur blev det så här? Har vi inte sett detta förut och lovat att det aldrig ska få hända igen? Det är lätt att stänga av tv:n och låtsas att det inte finns, att det inte händer här, i Sverige 2016. Men hur länge kan vi blunda, hur länge kan vi tro att det inte handlar om oss? Att det är dom - dom som drabbas, dom som bär sig åt och här är vi, i skydd. I morgon är det våra barn som är dom - dom som bär sig åt, hellre med än emot eller dom som drabbas för att kärleken gick sina egna vägar. Vi är många som känner vanmakt och vill höja rösterna till upprop om att detta är inte vårt Sverige. Vi är inte dom! Än så länge är dock inte rösterna tillräckligt höga även om de nog är tillräckligt många. Vi måste höja våra röster för att höras...
Det här mitt land

https://youtu.be/i_VBih1e2fU

Dags igen!

Det var längesedan jag var nervös. Faktiskt! Och jag minns definitivt inte när jag sist var så här nervös. Eller kanske är det inte nervös jag är, egentligen. Utan mer spänd av förväntan inför det som komma skall. Eller jag är nog nervös ändå. Pirrig i kroppen! Det är mycket som ska klaffa. Jag ska vakna av alarmet, alla andra ska vakna och anslutningen till flyget ska funka klockrent. Mycket är utanför min kontroll vilket gör mig inte mindre nervös. Väl på plats är det bara att låta allt flyta på. Men tills dess får jag väl stå ut med mig själv. Jag ska bara försöka sova också! Fyra timmar! Men, men vad gör jag inte för att få komma till London, mitt favoritställe näst efter hemma! Nu sover vi och sen kör vi! #bett2016