Jag tror inte på spöken och inte på övernaturliga ting. Jag tror inte på utomjordingar och inte heller på demoner, trollkarlar, häxor eller troll heller för den delen. Med andra ord är jag ganska skeptisk till sådant vi inte kan se, höra eller vidröra. Ändå, när det väl kommer till kritan är jag tveksam till min egen övertygelse. Det finns så många berättelser, levnadsöden och händelser som motsäger det jag vill övertala mig själv att tro på, eller rättare sagt inte tro på. Min mormor var också en övertygad tvivlare men en mycket motsägelsefull sådan. Hennes djupt religiösa själ tror jag inte tillät henne att tro på något annat än gud. Ändå hade hon själv något "sinne". Något som andra skulle kalla för gåva, som gjorde att hon "såg" saker, hade "aningar" och "visste" redan innan hon blivit berättad för. Ibland skrämde hon oss andra med att fråga om sådant hon inte borde veta något om och hennes oro för oss allihop hade ofta en god grund. Själv skakade hon bort alltihop och gjorde ingen sak av det hela men ändå fanns det där, hennes förmåga som var omöjlig att förklara. Trots min skepsis så böjer jag mig ändå för det som ingen förklaring finns för. Det som jag gärna skulle vilja få klart för mig och som jag vet drabbar många, är de där nätterna när drömmarna är som värst, svallningarna som flest och sömnen som mest orolig - eller inte alls. De där nätterna som alla har fullmånen gemensamt. Hur kan vi förklara det? Är vi besatta av demoner, ridna av maran eller bor det en häxa i oss, vi som blir lite av mångalna de nätter när månen är full.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar