Vill så gärna tro att Sverige är ett tryggt land. Ett tryggt land för mina barn att växa upp i. Ja, inte bara mina barn utan även andras ungar och då menar jag verkligen alla andras ungar. När nyheterna sprids om att svenska män, unga svenska män och kvinnor med för den delen, har som mål att skrämma slag på ensamkommande flyktingbarn, då blir jag vettskrämd. Alla är de barn till någon, oavsett ålder eller nationalitet och jag vet inte vilket som är mest tragiskt. Att det i trygga, rika, fantastiska Sverige finns människor som är så rädda om sitt eget, att de inte kan rädda någon annan. Eller att det i världen finns människor som måste fly långt bort för att få trygghet och lugn, men möts av våld och hot. Hur blev det så här? Har vi inte sett detta förut och lovat att det aldrig ska få hända igen? Det är lätt att stänga av tv:n och låtsas att det inte finns, att det inte händer här, i Sverige 2016. Men hur länge kan vi blunda, hur länge kan vi tro att det inte handlar om oss? Att det är dom - dom som drabbas, dom som bär sig åt och här är vi, i skydd. I morgon är det våra barn som är dom - dom som bär sig åt, hellre med än emot eller dom som drabbas för att kärleken gick sina egna vägar. Vi är många som känner vanmakt och vill höja rösterna till upprop om att detta är inte vårt Sverige. Vi är inte dom! Än så länge är dock inte rösterna tillräckligt höga även om de nog är tillräckligt många. Vi måste höja våra röster för att höras...
Det här mitt land
https://youtu.be/i_VBih1e2fU
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar