Klackarna klickar mot golvet i den långa korridoren. Väl framme möter ögonen den blå, lite trötta blicken som lyser upp av glädje och värme. Varliga, lite rynkiga och av ålder och arbete slitna händer omfamnar mina. Det sticker i hjärtat av oro men mest är det en stor varm kärlek som sprider sig därinne. Du min allrakäraste pappa, så tunn har du blivit men så stark du ändå är. Tappert kämpar du på med en vilja som skulle kunna försätta berg om du försökte. Än det ena än det andra brottas du med och ändå håller du i och ut. Ömt håller du mina händer, ömt stryker jag dina. Vi säger inte mycket, pratar om väder och vind, om maten och sömnen men vi vet vad vi betyder för varann. Jag önskar att jag kunde bära ditt onda precis som jag vet att du skulle bära mitt om du kunde. När du stryker min kind och säger: "Du ska vara rädd om dig, älskade du", då känner jag att bördorna lättar en aning och jag hoppas att du kan känna att jag försöker underlätta lite för dig. Jag älskar dig innerligt pappa och behöver dig i många år framåt så håll i och håll ut så kämpar vi på tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar