Ärligt visste jag inte att jag hade ett hål som behövde fyllas förrän igår kväll. Med stora förväntningar om en härlig och givande kväll, intog jag och dottern Conventum kongress för att njuta av musik under nästan två timmar. Och ljuv musik uppstod. Scenen intogs av en av de vackraste kvinnor jag vet, med en röst som får själen att värmas och huden att rysa. Lisa Nilsson! Med småprat och vacker musik delade hon med sig av sig själv med en härligt raljerande ton ackompanjerad av allvarliga undertoner. Ett potpurri av gamla örhängen blandat med nyare pärlor och önskelåten kom som kronan på verket. När extranumret kom stod den hyllande publiken upp och stämningen var magisk. Där och då uppfylldes hela mitt inre av denna fantastiska kvinna och hennes sång och det var då jag insåg att tomrummet var fyllt. Det som jag inte ens visste att jag hade.
I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.
Hur många?
måndag 17 mars 2014
En röst - en kvinna!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar