Jag står i dörröppningen och ser på två av de viktigaste kvinnorna i mitt liv. En stund får jag bara stå och betrakta dem och hela mitt inre fylls av värme och kärlek. Livet har inte alltid farit väl med dessa två, båda bär på ryggsäckar men av olika slag. De har dock inte gett upp utan tappert kämpat vidare och framåt. Tårarna stiger upp i mina ögon och halsen blir aningen för trång när de båda samtidigt får syn på mig och spricker upp av glädje. Den kärlek som omfamnar mig är som en lavin samtidigt som den är som en spegelblank sjö, kav lugn och stilla. Båda bär på sorger och har ärr efter livets prövningar men så fyllda av kärlek och alltid beredda att dela den och jag är en av de lyckligt lottade som får ta del. En av kvinnorna är min fantastiska mamma, min hjältinna som bär mig när jag har tungt, som ger mig kraft när jag sviktar trots att hennes egen tryter. Den andra kvinnan är min kusin, hon som bevisat att ingenting är omöjligt trots att flera trodde motsatsen. Hon står mig så nära trots att vi inte ses särskilt ofta men den närhet vi har, har inget med tid och avstånd att göra. Som jag älskar dessa två!
Samma dag tar tåget mig till en annan kvinna som inte bara är viktig och fantastisk utan en del av mig, en stor del. Hon möter vid tåget och stoltheten och kärleken får nästan mitt hjärta att brista. Jag minns när vi låg bredvid varandra på kvällen och fantiserade om hur det skulle bli när hon blev stor. Hur jag skulle komma och hälsa på och nu är det verklighet. Overkligt vart tiden tog vägen och hur fort min kickunge växte upp till en ung, stark, självständig kvinna som tack och lov fortfarande behöver mig ibland.
Under helgen som gått har jag fått möta fler fantastiska kvinnor. Det slår mig hur van jag är att vara omgiven av bullriga män och hur härligt det känns att finnas med i ett sammanhang med dessa fina kvinnor. Vi sammanförs för att vi delar två underbara unga människor som låter oss få dela deras tid och som tar emot oss med öppna armar. Vi är, om man ser till tid, ganska nya bekantskaper, men det märks inte. Det är en innerlig stämning och helgen innehåller både skratt och djupare samtal. Här är två unga kvinnor som jag ser fram emot att lära känna närmare. De inger hopp om framtiden för kvinnor och de har yrken där jag är övertygad om att de kommer att göra skillnad. Där är vi två kvinnor som i framtiden kommer att dela både glädje, kärlek och troligtvis oro och så ytterligare en generation som är del av det öde som sammanfört oss alla. Återvänder hem, påfylld och innerligt tacksam över det vi delat denna helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar