Ett telefonsamtal kan förändra så mycket och tänk den lycka som uppstår när allt ordnar sig till slut. Idag kom ett sådant samtal. Den, i vanliga fall, varma innerliga modersrösten är fylld av återhållen gråt och oro. Alldeles lätt är det inte att reda ut den röda tråden i det sammelsurium av ord som snubblar över varann. Andemeningen förstår jag och det skakar om min värld. Utan tvekan kastar jag mig i bilen, lämnar arbetet och kollegor förvånade bakom mig. Jag har endast ett mål och det är att ta mig till mor och far snabbare än sekundvisaren rör sig. Hulkandes och hyperventilerandes svär jag högt åt alla som kommer i min väg. När jag sladdar in bilen och möter min mammas oro fylls jag av en kraft och styrka. Nu är det jag som måste vara stark, det är mot min axel mamma ska luta sig emot. Jag låser upp och går in! Med lätt panik i rösten ropar jag efter pappa och stålsätter mig inför... Ja inte vet jag! Uppför trappan far jag i två kliv och mitt i hör jag mamma säga: Veronie, pappa är här! Ovetandes om den oro och förtvivlan han just innan åstadkommit kommer pappa emot oss. Lite undrande och frågande om vad som står på men hel och kry. Vi står en stund alla tre och håller om varandra och jag inser hur mycket de betyder för mig och att jag älskar dem. Dessutom känner jag en lycka över livet och alla de dagar vi får. Tillbaka på jobbet möts jag av kollegor som inte bara är arbetskamrater. De är vänner som finns där med stöd, värme och omtanke och de tvekar aldrig att räcka ut en hjälpande hand. En dag som denna inser jag hur lyckligt lottad jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar