Så var det, för många, efterlängtade sommarlovet här. Efter en, som vanligt, fantastisk dag med både solsken, några droppar regn och skyfall, försöker jag smälta allt. De vackra blommorna, gåvor och framförallt fina, examensklädda elever. Tårarna som inte var långt borta och klumpen i halsen som envist bet sig fast trots leenden och glädjen. Vackra blommor och en gemenskap i ett landskap klätt i fyrverkeri av gröna nyanser. Den blomstertid nu kommer när det är sommar och sol och vi får äta glass i stora lass efter att ha trampat till på trampan... Barnaröster som lyfter mot skyn som svävande svalor och inger oss alla hopp. När tonerna klingar ut tar sommarhälsningar vid och leenden förvandlas till grimaser när tårarna kommer. Rörd ända in i själ och hjärta ler jag tillsammans med barnen och önskar att jag kunde stanna tiden. Nu när det är över är jag uppfylld av ett vemod. Det finns ju så oerhört mycket jag ville ha sagt och gjort tillsammans med just dessa ungar. Så mycket jag ville höra och lyssnat på, fått och gett. Och ändå vet jag att det aldrig blivit nog! Ser fram emot att de kan slinka in till mig och säga "hej" och att få se dem växa och flyga vidare om än på håll. För alltid bär jag med mig er för jag har fått varit med om er och era avtryck är för alltid väl bevarade mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar