Att gå i väntans tider förknippas oftast med något positivt. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, så lyder talesättet. Men om jag nu inte väntar på något gott, utan på något ont som kanske för något gott med sig. Då kanske jag inte vill vänta hur länge som helst. Hursomhelst är det inget jag kan göra än att vänta. Under tiden gäller det att hålla det mesta flytande och framförallt huvudet ovanför ytan. Ibland glömmer jag bort vad jag väntar på men ibland slår vetskapen till bara så där, som en örfil med brännande eftersmak. Jag tror inte jag är rädd, inte ens orolig utan jag vill bara ha det ur världen. Att vänta är bara inte min grej och väntan ger bara luft åt mina tankar som jag inte vill tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar