Hennes röst måste vara tagen ur änglakören. När hon sjunger är det som att få en hästspark i solar plexus. Inte för att jag har fått det någon gång men... Där på scen står en ganska liten och nätt kvinna. Söt men rätt alldaglig i hår och klädsel. Där är inget glitter och glamour utan låg profil och enkelhet. Så öppnar hon munnen och ut ur strupen strömmar pärlor, diamanter och allsköns juveler. Hennes röst får mitt skinn att knottra och mitt hjärta berörs på ett sätt jag inte kan förklara. Som en musiker hanterar sitt instrument har hon full koll på sin röst och när man tror att hon ger allt det hon har, ger hon ännu lite mer. När hon sedan fyller Conventum med Gabriellas sång då upplever jag ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Tack Helena Sjöholm för ett minne för livet.
https://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8&feature=youtube_gdata_player
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar