Som liten följde jag ofta med min mormor och morfar till kyrkogården. Det låter kanske absurt men jag älskade det. Medan mina morföräldrar vattnade, ansade och rensade, utforskade jag alla gravarna på egen hand. Jag tyckte att det var så spännande och alla hade de, i min fantasi, sin egen historia. Den grav som fascinerade mig mest var den som tillhör min mammas farmor. Ända sedan jag var barn har jag känt en djup samhörighet med henne. Hon blev en sorts själsfrände för mig. Det var ett starkt, osynligt band som förenade oss. Jag plågades redan som väldigt liten av att hon låg ensam i sin grav. Anledningen var att när hon dog vid 64 års ålder så gifte hennes make, min mammas farfar om sig. När han sedan gicks bort begravdes också han ensam i sin grav, på samma kyrkogård. Tanken på att de två, som en gång älskat varann, inte fick dela sin sista jordeplats har alltid gnagt mig. För mig känns det, helt enkelt, inte rätt. Det är dock inte den enda anledningen till att jag känner så starkt för Hanna Svensson. Som en magnet drogs jag, som barn, till hennes grav och tanken på henne berör någonting djupt inom mig, än idag. Det känns som om hon vidrör min själ - min själsfrände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar