Under en vecka har vi pausat våra liv. Stannat tiden och bara varit. Såklart har tiden inte stått stilla och därför är vår resa på väg att få sitt slut. Även om jag har hemlängtan och ivrigt ser fram emot att krama om de mina så fylls mitt sinne av vemod. Det blir som om längtan och saknad blandas med avsked och farväl. En vecka har vi fått av lugn och ro, med "no stress" som kapverdianerna själva uttrycker det. En dag i taget och inga måsten som lurar runt hörnet. Vad tar jag med från resan förutom fina minnen och lite solbränna då? Jo, att småspringa genom livet oavsett om det är till toan eller bilen får en att missa en massa på vägen så det får det vara slut med. Att försöka låta de oundvikliga måstena bli en del av livet och inte ett ok att bära. Lättare sagt än gjort men efter en vecka i paus känns det som värt att försöka förändra. Att vara hemifrån ger också perspektiv på hur gott hemma är och hur viktiga "de mina" är, vilket är något att ta vara på. Dock ska mina minnen från denna resa sparas i bilder, i hjärtat för att tas fram och doftas på när vardagen är grå och måstena känns tunga. En resa är på väg mot sitt slut men det innebär att vi är på väg mot något nytt. Längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar