Kärt möte som minner om fyra magiska år!

Valborg, Hallsbergsmarken och Allhelgona har något gemensamt nämligen att det är då hallsbergare går man ur huse och möjligheten att träffa på människor som en inte sett sedan länge, är stor. "Marken" och vårbrasan kanske inte känns helt otippat, då det är tradition att första fredagen efter första tisdagen i oktober gå på marknad bara för att, och Verners backe med brasa, fiskdamm och chokladhjul, för att det är så det ska vara. Allhelgonahelgen kanske känns märkligt men i vår omtanke om de kära vi mist sluter vi upp på kyrkogården för att tända ljus och förenas i våra minnen. När jag har risat och pyntat min fars grav och tänd lyktan som sig bör, ser jag i ögonvrån en gestalt jag känner väl igen. Hon är stor nu, på väg mot vuxenlivet men som jag minns henne, en liten, härlig tjej med mycket skinn på näsan. I fyra år fick jag låna henne och hennes klasskompisar och vara delaktig i deras utveckling och lärande. Fyra magiska år med "hemliga ord", utematte, engelskafilmer, experiment, planeter, bullbak, mera experiment och BLOGGANDE. Ett bloggande som tog oss till Stockholm, final och till och med vinst i Webbstjärnans nationella bloggtävling. Fyra år med en klass med fantastiska elever, en spretig blandning med unika individer i en allsköns blandning. Minnena väller över mig när jag bestämmer mig för att gå fram och hälsa. Tänker att det faktiskt har gått sex år. Ändå ser jag samma glimt, samma glädje och känner samma känsla av samhörighet som då det begav sig. Vi kramas och det är som om tiden stått still.  Kramen är varm och innerlig och rymmer nostalgi och minnen. Det är samma kram som vi gav varann den där avslutningsdagen när vi sånär missade varandra. Det är märkligt hur tid kan vara så totalt oväsentligt och hur naturligt vi faller in och pladdrar om gemensamma minnen och om framtiden. Du är dig lik och jag känner en tillförsikt över att det är tjejer som du som ska vara med och driva förändring där förändring behövs. Vi säger hej då och jag går därifrån med massor av omtumlande känslor. Stolt över att få vara en människa, lärare, som har möjlighet att göra avtryck och skillnad och sådan glädje och värme över att ha så många fina minnen gemensamt med elever som kommit och gått.
När jag efter en lång måndag efter några lediga dagar är på väg hem återupptäcker jag de små bevisen på uppskattning som jag blivit hedrad med. Stolt och rörd låser jag dörren till min slöjdsal och konstaterar än en gång att jag älskar mitt jobb.