Inbillning!

Jag är en person som älskar ord, älskar hur ord förändrar, påverkar och berör. Det finns dock ord som jag har svårt för, ord som jag ogillar och verkligen tycker illa om. Ord som inte i något sammanhang känns behagliga. Inbillning är ett sådant ord. Jag gillar det inte, tycker det är riktigt avskyvärt faktiskt. Det är ett ord som aldrig, i något sammanhang, känns bekvämt, rätt eller rättvist. Att inbilla sig saker är att hitta på något som inte finns - påstår någon annan. Du har ont, kroppen värker, läkarna hittar inget fel, du inbillar dig. Du känner dig förföljd, du tycker att någon är obehaglig men inget har hänt, du inbillar dig. Du ser blickar, känner något i luften, känner dig utsatt eller utanför men allt är bara inbillning - påstår andra. Inbillning är en känsla du känner som du är övertygad om att den finns och är rätt men som någon annan påstår inte finns. Det är tufft att ta in! Men låt oss tänka tanken en gång till... Om inbillningen inte är på låtsas, om värken, smärtan är och faktiskt beror på att något i kroppen är fel, vilket är värst? Tänk om någon, på riktigt, förföljer dig och på något sätt vill dig illa och ingen tar dig på allvar. Eller om blickarna du ser faktiskt existerar och din känsla av att vara utsatt eller utanför stämmer. Oavsett är det nog så att känslan, det som andra kallar inbillning, finns där och det är just det som är mardrömmen och det värsta scenariot  - att det är på riktigt. Ingen kan säga till någon annan vad som är rätt eller fel att känna, gör det ont så gör det ont oavsett.