Jag sitter vid ett bord i matsalen tillsammans med några elever. Våra samtal hoppar och studsar som en pingpong-boll. En liten kille berättar för mig att han ber fyra gånger om dagen och att han tror på Allah. Samtidigt som han berättar om sin tro äter han upp maten till sista smulan. Med fullt allvar pratar han om att enligt hans tro måste man äta upp maten man tagit åt sig. En annan kille vid bordet reser sig upp, tar sin tallrik med en del mat på och säger att så tror i alla fall inte han. De har inga svårigheter att acceptera att de tror och tycker olika. Samtalet avslutas med att en av killarna säger att egentligen har vi samma gud, de bara kallas olika. Denna klarhet kommer från ett åtta-årigt barn som ser det vi har gemensamt före det som skiljer oss åt. Detta samtal får mig att fundera på var någonstans det går fel. I dessa valtider läggs fokus på skillnader samt vi, ni och dom. Det skrämmer mig hur viktigt det plötsligt är att dela upp människor i svensk, icke-svensk, lite-svensk och det värsta icke-rätten-till-att-vara-svensk. Det skrämmer mig att det finns de som anser sig ha rätten att bedöma vem som är vad eller vem som inte får vara vad man vill. Det skrämmer mig att en liten kille som tror på Allah inte själv ska få välja om han vill kallas svensk eller ej och när han på klockren svenska frågar mig om jag tror att han får åka tillbaka efter valet så fryser rädslan i mig till is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar