Mitt ute i ingenstans, eller kanske mer bestämt på bondvischans alter ego, tronar en byggnad som känns aningen malplacerad. Ett konstens tempel, ett kulturhus där de skapande får visa omvärlden sitt innersta.
En, solig och för årstiden varm, novemberlördag gör vi en utflykt till detta konstens Mekka. Det är nu inte bara för utställningens skull som min familj och jag gör denna tripp. En av konstnärerna är min kusin och det är svårt att förstå att denna fulländade, erkända konstnär är samma lilla parvel som vi kallade "Pärakotten". Brunögd och så söt att han kunde få isberg att smälta med sitt varma leende och vi smälte som vax. Nu är han vuxen men kvar är leendet och den varma omfamningen och för alltid kommer han att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Hans målningar är mörka och aningen skrämmande. Varje konstverk är ett drama, ett skådespel fyllt av mystik och magi. Där finns något bortom, något som händer eller har skett, betraktaren kan själv styra handlingen.
Jag ryser till lite, inte av obehag utan för att dessa konstverk berör mig starkt. De väcker känslor i mig och påverkar mig på ett fascinerande sätt. I en av tavlorna finner jag en skrämmande lockelse och min dotter drabbas av exakt samma känsla. Tänk att kunna skapa bilder som väcker så mycket känslor och dessutom få möjligheten att dela med sig av dem på detta sätt.
Han är en stor konstnär, min kusin och jag är oerhört glad och stolt över att han är en del av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar