När sorgen drabbar!

Så knackar den på, sorgen eller snarare bankar, ovillkorligt, pockande på uppmärksamhet. Det går inte att värja sig, den lamslår, förlamande, krypande intar den alla sinnen. Hjärtats tickande, blodets brusande och halsen som drar ihop sig och gråten som sköljer som en flodvåg, helt omöjlig att hejda. Det sägs att den är självisk, må så vara, men när den drabbar så gör den. Mitt i sorgen pockar vardagen på, vi jobbar, vi äter och ja, till och med skrattar. Allt runtomkring oss får oss att för en stund glömma eller i varje fall distraheras ett ögonblick. Ett ögonblick - och när du minst anar kommer den, som en ångvält kör den rakt in, rakt på och fullständigt kör över en. Det är som en stor, fet smäll som kommer ingenstans ifrån. Smärtan, saknaden, tomrummet, vanmakten, hjälplösheten och den där förbannade sorgen som drabbar. Självisk eller inte, den bottnar i en kärlek till någon som är saknad. Som jag älskade!