I ett skede när alla tankar virvlar runt som löv i en höstvind, känner jag ett behov av att låta en del ta form i ord. Vad kan vara bättre än att pränta ner dem på denna blogg, med hjälp av tangenterna. Min vardag, mina innersta tankar, mina ytliga funderingar kan, för en gångs skull, få ett utrymme alldeles för sig själva.

Hur många?

lördag 27 januari 2018

2018!



Veronie Lejonords foto.



Nytt år och nya givar! En hastig tillbakablick på ett 2017 och jag inser att jag lever ett gott och rikt liv samtidigt som glädjen och lyckan naggas i kanten av sorg och saknad. Att summera utan att glömma något eller någon är nog helt oundvikligt och uttrycket "ingen nämnd ingen glömd" är passande i sammanhanget, men vad vore livet utan utmaningar. 



Just med en ny utmaning började mitt 2017 i form av ett uppdrag i yrkeslivet. Jag fick förtroendet som biträdande rektor som en del av min tjänst vilket har varit både spännande och roligt. 


Maken och jag tog en liten tur till Prag och njöt av varandra och vårsolen. 


Vi sjösatte vår första egenägda båt och blev med båtplats. En båt som skapade både huvudbry och frustration men som också gav nya möjligheter till gemenskap och härliga stunder. 

Veronie Lejonords foto.


Äntligen skulle sonens tillika makens fd Barracuda rulla på gatorna efter år av renovering och reparation. 

Veronie Lejonords foto.

Dottern tog sina vingar och lyfte mot universitetsstudier och Göteborg tillsammans med pojkvän och vän. För tredje året i rad blev jag nominerad till guldäpplet vilket är en otrolig ära. 


Veronie Lejonords foto.

I november tillbringade jag och dottern en vecka i paradiset Kap Verde med sol, lite bad, massor med böcker, mys och "bara-vara". Inte ett minne för bara 2017 utan också för hela livet. 


2017 blev också ett sorgens år då vi miste farfar vilket fortfarande är obegripligt och saknaden är stor och tung. 






Födelse och död - det enda rättvisa i världen och 2017 är det år som representerar både och. 28 juli blev jag världens lyckligaste och stoltaste farmor, då föddes nämligen ett litet underverk, vårt första barnbarn Hilmer. Våra älskade ungar har fått ett eget litet pyre att värna om.




Som sagt en massa däremellan som inte är glömt även om det inte är nämnt. 2017 är nu ett minne blott och vi ser fram emot ett 2018 med tillförsikt och förhoppning. Inga nyårslöften har jag lovat men jag ska försöka att leva det liv som jag fått som gåva och förvalta det och 2018 väl.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar