Oj, vad mycket konstigt det finns och som kan drabba en bara sådär. Det som började som en liten förändring i smaklökarna på tungan, visade sig utmynna i en Bel pares. Med andra och mer lättförståeliga ord en ansiktsförlamning. Ögonlocket blinkar inte som det ska och hänger ned, mungipan ser sur ut oavsett om jag ler eller ej och att vissla är helt otänkbart. Nu är det ju inte så att just bristen på att kunna vissla har någon betydelse. Nej det är något mer problematiskt att inte kunna knipa med munnen för att dricka utan att dregla eller att kunna fukta ögat med en blinkning och inte med ögondroppar. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att det "bara" är en ansiktsförlamning och inte en stroke till exempel. Dessutom är jag oerhört berörd över det stöd jag omges av och den omtanke jag blir bemött med. Mitt hjärta värms, mina ögon tåras (inte bara av besvär) och mitt i alltihop får det mig ändå att le, om än ganska snett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar