Trots att solen skiner så är det grått och mulet en stund. Vissa dagar är så! Egentligen är det inget som är fel utan det är bara lite tungt. Tungt att andas, tungt att vara. Det är segt som kola i tanken och lusten vill inte riktigt vara där. Då ska man ta tag i själv, sluta gnälla och tycka så fördärvat synd om sig själv. Rycka upp sig och hitta på nåt! Ta en promenad i den ljumna höstluften. Det är precis det jag gör. Tar med mig min finaste och går ut i hösten med min fina kamera om halsen. Därute lättar så trycket, stegen blir allt lättare och jag känner inte av att jag andas. Vi pratar om ditten och datten och om mest ingenting, hon och jag på vår höstpromenad. Jag slås av hur hon är som plåster på mina sår, som balsam för mitt toviga hår, som handkräm för mina nariga händer och som hostmedicin för min rethosta. Hon är min luft, mitt allt och jag älskar henne till himlen och tillbaks. Tack för idag och alla andra dagar min älskade dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar