Så knackar den på igen - sorgen. Den lurar lite så där bakom dörren för att plötsligt bara finnas där och ta plats. Vi säger ofta om sorgen att den är självisk och det är nog sant men den är ju en saknad som gör ont. I livet fyller vi våra hjärtan med människor som betyder mycket för oss. Vi delar upplevelser, vardag och vi finns där för varandra. Så plötsligt en dag är det slut. Allt blir till minnen och det finns inte längre ett sedan. Det bildas ett tomrum i det fysiska rummet och i hjärtat känner vi sorg och saknad. Vi minns och det gör ont för att det inte finns mer minnen att få. Saknaden och tomrummet ger plats åt sorgen och tårarna men till slut fyller minnena våra hjärtan. Inget kan ta ifrån oss dem och så småningom lindrar de vår sorg.
Just nu är min saknad och sorg stor och bedövande. Någon som betytt oerhört mycket för mig och de mina har lämnat denna världen. Kvar har vi massor med fina minnen som än så länge gör ont men som vi ömt kommer att bevara i våra hjärtan. Men nu är det tomt så ofattbart tomt och sorgen finns där överallt, i en tanke, en bild eller i just det där fina minnet. Ja, sorgen är självisk men den hedrar också den saknade och du saknas oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar