Farmor! Jag smakar på ordet. Låter det smälta runt i munnen, i tanken och i hjärtat. Tyst för mig själv viskar jag det och undrar om det är sant, om det är jag och vart tiden tog vägen. För knappt 27 år sedan smakade jag på ett annat ord - mamma - och funderade på om det var på riktigt. Då en liten Jesper med liten näbbmun och lite större näsa, nu en liten Hilmer. En pytteliten Hilmer, det ljuvligaste pyre en kan föreställa sig och visst är det sant. Och visst är känslorna större än det finns ord. När två av de människor jag älskar mest får livets gåva och jag får efterrätten, då är det stort. Så stort att de där infernaliska tårarna envisas med att skymma sikten och svämma över - hela tiden. Himmel och plättar vad det värker i hjärtat av kärlek och lycka. Hur kan jag ens ha trott att jag var förberedd på den storm av känslor som övermannar mig. Jag vill ta världen i min famn men främst den lille förstås. Jag vill ta ner stjärnorna och månen men främst vill jag vara farmor som finns när det behövs. Nu kommer de igen, de där förargliga tårarna - av kärlek, av lycka och för att jag faktiskt är farmor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar